Igår såg jag på fotboll.
Eller om det möjligen var basket.
Sport är inte min grej.
I alla fall inte lagsport.
Hursomhelst följde jag matchen mot Grekland med intresse.
Hon Oksana satt på läktaren.
Och pratade i mobil när hennes kille slet sönder en lårmuskel.
Tveksamt om hon blir utnämnd till årets Florence Nightingale.
Han, Zlatan, hade väldigt många tatueringar.
Henke hade också tatueringar.
De hade de flesta faktiskt.
När jag tänker på saken har nog inte Innsbruck sett så många tatueringar på en gång sedan de lade ner godstrafiken till Auschwich.
Den där Ljungberg verkar vara byggd av balsaträ.
Och det är klart.
Är man van vid att ligga på ett dunbbolster och plåtas med någon anorektisk 41-kilos modell från Eileen Ford bara därför att Calvin Klein vill sälja kalsonger och så plötsligt manglas man av två grekiska fyrtorn så blir man såklart överraskad.
Värsta Demis Valroussarna.
När Sverige gjorde mål hoppade min kille som en galning framför teven.
Jag också.
Eller rättare sagt – jag passade på att göra lite Pilates fast det såg ut som om jag bara hoppade.
På lördag spelar Sverige igen.
Mot Barcelona eller Real Madrid eller något sånt.
Lagsporter är inte min grej.
Skorna är ju kalas förstås, men vems är benen?
