Jag har varit borta jättelänge från min kära blogg.
Det är verkligen min för ingen annan läser den.
Man kan säga att det är en dagbok fast på nätet.
Jag har en pappersdagbok också.
Eller rättare sagt, jag har tolv kartonger med dagböcker på vinden.
Ingen får läsa dem. Där finns alla mina hemligheter.
Exempelvis den traumatiska incidenten som ledde till att jag inte kan använda vanligt schampo.
Eller varför Tomas Brolin fick sova på min soffa. Bara.
Eller vad Suzanne Reuter sa till mig i telefon en gång.
Eller varför jag är besatt av flörtkulor och vita skosnören.
Konstigt, konstigt.
Ja, sedan skriver jag av mig i största allmänhet.
Är jag glad blir det mest ett pladdrigt joller.
Ni vet, solen skiner och snart ska jag ha semester och sånt.
Är jag arg eller låg blir det mer svärta.
Mörka moln vid horisonten.
En ensam svart häst med löddrig man springer genom natten.
En liten katt faller ner i en brunn och ingen hittar den.
Killar som luktar tobak i näsan.
En köksbänk som sakta fylls med disk.
Folk som inte kan skilja på han och honom.
Ögonskuggspuder som tappas golvet och sprids ut över halva Nordkalotten.
Röda strumpor som gömt sig i vittvätten.
Pretty nasty stuff, om jag får säga det själv.
Och sedan har det varit påsk.
En riktig skitpåsk.
Kallt som en isbjörnsröv*.
Ge mig lite palestinsk vårsol och ett stort jävla träkors och jag ska gladeligen släppa fanskapet längst med Golgata.
Bara jag slipper snö och is.
*Kan bytas ut mot pingvinrumpa, eskimåstjärt, valrossända, polarforskarhäck, gällivarehäng samt tomtens ryggslut.
Nu har jag ritat igen.
