Maksim Gorkij skrev en roman om sin barndom. Om hur han reste med flodbåten på Volga för att bo med sin mormor och morfar. Men jag har faktiskt också varit liten. Och den här lilla dikten som lånat namn av Gorkij tillägnar jag alla utom vem det nu var som snodde min tid i tvättstugan häromdagen.
Min barndom.
Kommer inte våren snart?
Varför ska den tveka?
Det är trist att sitta still.
Jag vill ut och leka.
– Hej baberiba burken är lös,
ropar en liten trollhättetös.
Ungar gömmer sig åter i snår,
det bubblar i bröstet
– Nu är det vår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar