Konstiga jeansisar

Det här är inte riktigt inne, men kan kanske bli.

I alla fall har man kombinerat low cut jeans med thongs.

Det sämsta från två världar om du frågar mig.

Själv är jag ganska konservativ när det gäller down under.

Alla mina trosor är av spinnaker-karaktär.

Lite åt Bridget Jones-hållet.

Det här med ett snöre i rumpan har aldrig tilltalat mig.

Förstår inte ens poängen med sådana trosor.

I förläggarbranschen är vi överlag ganska konservativa när det gäller underkläder.

Med undantag av grabbarna på Vertigo Förlag som lär bära string hela bunten.

Min nacke

Jag har haft nackspärr i helgen.

Och har ingen aning om varför.

Min kille har en teori.

(Det har han alltid.)

Han säger att om man alltid har läst pocketböcker i sängen och plötsligt börjar läsa värsta tjocka inbundna boken så får man ont.

Och just nu läser jag en skittjock deckare från vårt förlag.

Stor som Silverbibeln ungefär.

Och lika spännande.

Det är en historia om ett brott.

Fast det är klart – fortsätter jag att läsa den i sängen kommer jag att bryta nacken.

Frågan är om det är ett sånt brott som författaren hade tänkt sig?

Den petita bokmässan

Jag var på en jätteliten bokmässa i lördags.

De lovade att mässan skulle vara "litteraturälskarens våta dröm". "Förläggarnas Roskilde". Etc. Med mera. Osv.

Jag vet inte jag.

Bakom små, små bord satt små, små förläggare och sålde små, små böcker.

Nästan riktiga böcker.

Ni vet sådana där titlar som man inte ens har dåligt samvete för att man inte har läst.

Och trångt var det.

Iofs skulle jag kunna ha stannat lite längre.

Bokhoran skulle prata.

Vem nu det är?

Men våran hund satt och ylade utanför.

Han är en sån drama queen.

Folk tror jämt att han har blivit kvarglömt och ska rädda honom.

Han har ju minne som en guldfisk så det kanske han tror själv också.

Vi fick skynda oss därifrån innan någon förläggare norpade vovven.

Jag har varit på riktiga Roskilda. Köpt armband och allt.

Men det här var faktiskt inte likt alls.

Lill Lindfors

Sjöng om att man borde ha en man i byrån.

Det är ju lätt för henne att säga som på den tiden var ihop med Brasse Brännström.

Han är ju igen basketspelare precis.

Men om man är ihop med en riktigt kille?

Nu menar jag inte min kille som är typ 176 cm över havet (Döda Havet).

Utan en kille som....vem som helst...ett namn bara...typ Ewan McGregor?

Han skulle inte få plats i någon byrålåda alls.

Däremot.

När jag tänker på saken.

(Och tro mig, jag har verkligen tänkt på den saken.)

Så skulle han få precis plats i mitt badkar.

Där skulle han kunna ligga hela dagarna och bli sådär mjuk och len som man blir efter ett långt bad med mandelolja och badbomber från Lush.

Och så skulle kan kunna sjunga lite för sig själv så där moulin rougeigt som bara han kan.

All you need is love, skulle han sjunga i mitt badkar.

Och då kanske jag skulle joina honom lite.

Typ fem-sex gånger om dagen.

Vi skulle precis få plats. Ewan och jag.

Om vi badade tätt på rätt sätt.

Nu tänker du kanske att varför skulle han vilja ligga i mitt badkar?

Men då tycker jag att du dels är negativ och dels har glömt två saker.

I filmen Transpotting badade Ewan i Skottlands skitigaste toalett.

I jämförelse med den är mitt badkar värsta Taj Mahalen ju.

Och sedan får du inte glömma bort att Ewan är skotte.

Det betyder att han är VÄLDIGT sparsam.

Tänk att få erbjudandet om att få en egen swimmingpool, mitt in the capital of Sweden?

With no rent what so ever.

Vem skulle inte nappa på det?

mina s-p-e-ci-e-l-l-a byxor

Jag har ett par väldigt speciella byxor.

De är inte bara blå.

De är smurfblå.

Inte denim eller indigo eller något annat bleksiktigt utan verkligen smurfblå.

Yves Klein goes Ellos, om du förstår vad jag menar.

När jag promenerar med dem på stan viker folk undan som vore jag Moses och de Röda Havet.

Nu tänker du kanske att: vänta lite – har inte smurfar vita byxor?

Och det har förstås du och alla andra smartypants rätt i.

I vår herres hage

Linda Rosing kommer från Västerås.

Västerås hör till Västmanland.

Västmanland har misteln som landskapsblomma.

Misteln är Sveriges enda trädlevande parasit.

Vilket iofs förklarar ett och annat.

Men ändå undrar jag över en sak.

Varför har hon inga pupiller?

Dagens kulturtips

Ja. Konstnären som gjorde omslaget till Beatles White Album ställer ut sina skisser på MOMA i helgen.

Nej. Jag tycker inte att det verkar värt en omväg.

Det sägs att...

Ewan har haft hudcancer.

Hemsk tanke.

Men det sägs ingenstans vad som hände med de små födelsemärkena han tog bort.

Jag har letat som en galning på Tradera och Ebay men icke.

Jag som hade tänkt mej att köpa en och ha den som mousche.

Det sägs också att skottar inte har något under kilten, men hallå?

Jag är rätt säker på att Ewan har en rejäl lunchlåda därunder.

Om man studerar hans sjukjournaler är det mest troligt att gömmer en engelsk pudding, lagad av torkad frukt, vaniljsås och brunt socker.

Vad den heter?

Spotted dick såklart.

Vad föreställer bilden?

För dig kanske det är ett vanligt bytorg, i en vanlig stad, någonstans i Sverige.

För mig är det årets första semester.

Ska nämligen tillbringa valborgshelgen i denna sundets pärla.

Precis utanför bilden i vänster kant finns den lokala videobutiken.

Den stänger typ fem på eftermiddagen.

Ungefär en timme innan folk ens kommer på att de vill hyra en rulle.

Han som har butiken är inte precis den vassaste rullen på hyllan om man säger så.

Sedan finns det ett trevligt bibliotek med gratis internet (!) och gurkvatten – free of charge.

Därtill minst två konditorier med spettekagor och annat mums.

Jepp. I'm talking about Höganäs by the sea.

High Nose på engelska.

Den enda staden i världen som jag kan fickparkera i.

Sist jag var där fickparkerade jag i flera timmar.

Till slut sa min kille att, citat: Nu får du fan ge dig.

Ser redan fram emot det faktiskt.

Nästan nyheter på DVD och smågodis (och fickparkeringar).

Oj, vad semester jag ska ha.

Den där Gaultier

Jeanpan har varit bizzy i vår. Eller vad ska man säga om de här bootcamp/glamour girl-skorna?

Egentligen är det ju skitfula.

Fast samtidigt pretty hardcore.

Får man inte dela tandborste efter ett par såna här vid stängningsdags på Riche så vet inte jag.

I alla fall kostar de 825 dollar, vilket blir ungefär lika mycket i kronor.

Snart.

Är det bara jag

Eller ser inte väldigt många handväskor ut som bajskorvar med guldkedjor nuförtiden?

Vad ska man kalla det – Skitfint?

Är det bara måndag?

Jag är redan trött.

Jag har aldrig fattat det här med att ta helg.

Vadå ta helg?

Det är ju helgen som tar mig.

Visserligen, klev jag upp typ i gryningen och tränade.

Sån där framför teven-träning med dvd.

Och gick till jobbet.

Nej förresten. Jag marscherade.

Fort, fort som om det brann i baken.

Att gå långsamt är helt meningslöst ju.

Några cyklister tyckte att jag skulle hållit mig på trottoaren.

Istället för att tränga mig förbi dem.

Men trottoaren är ju full av folk som går jättesakta.

Flanerar. Spatserar. Vankar.

Släpar fötterna efter sig som vore de hemma i Trollhättan.

Min kille gav upp långt före mig.

Gå själv rosslade han, halvvägs till jobbet.

Han har klena lungor nämligen.

Tänk Sven Stolpe. På sanatorium. Med en plastpåse över huvudet.

Det är å andra sidan inte mitt problem.

Jag lämnade honom till gamarna (eller om det möjligen var fiskmåsar).

Har faktiskt funderat på att ha en tuta i fickan.

Varje gång jag kommer ikapp ett pulver (it happens all the time) kan jag tuta på dem jättehögt.

Fort, fort går det när jag går till jobbet.

Allt vore frid och fröjd.

Om jag bara kunde komma på varför jag är så trött på kvällarna?

Istället för mops

Om jag inte får en mops (snyft) ska jag skaffa mig en afrikansk pygméigelkott.

De är jättesmå.

Och jättegulliga.

Och nocturna (vilket betyder att de vaknar när jag går och lägger mig).

Lite tråkigt förstås.

Man kanske kan träna den att vakna före 21.00?

Så hinner man säga hej i alla fall.

Hur som helst skulle min igelkott heta Pigge.

Så klart.

Som ungefär 99 procent av alla andra jävla kottar.

Hitta på namn är inte min bag precis.

Mina favoritjeans

Ser ut så här.

Jepp.

Bell Bottom är inne.

Precis som jag.

Men det här med hög midja känns inte rätt.

Jag vet att modeorakel på Acne, Monki och Nudie snackar sig lyriska över vida jeans OCH hög midja.

Men jag föredrag vida jeans UTAN hög midja.

Jag går min egen väg.

I do it my way.

Trollhättans egen Nina Hagen.

That's me.

Nöden har ingen lag

Jag hittade två navkapslar till en folkvagn.

Polerade upp dem med Häxans silverputs.

Knöt ihop dem med en gul tvättlina.

Och vips, hade jag solglasögon.

Folk tycker att jag ser ut som ett UFO.

Som ugglan Helge meets Augusto Pinochet.

Men de är bara avundsjuka.

De små lopporna.

Notera hur väl jag bär upp den lilla halmhatten.

Allting klär en skönhet, heter det ju.

Så här ser jag INTE ut

Plötsligt behagar solen visa sig.

Och inte så lite heller.

Jag är kanske ingen expert på watt och volt och sånt, men nog fan är det soligt.

Ett vinterblekt ansikte är inte alltid till sin fördel i ett sådant ljus.

Mitt allra minst.

Ser jag glåmig ut i det här ansiktet?

You bet.

Särskilt när jag inte hittar mina solglasögon.

Mina ögon kisar så mycket i ljuset att jag mest liknar stjärtringen på en albinogris.

Finns det ens albinogrisar?

Jo. En finns.

I alla fall tills jag hittar mina solbrillor.

Anteckningar från lilla mig

Det jobbas hårt i förlagsbranschen.

Folk tror att vi bara sitter på våra rumpor och korrekturläser deckare hela dagarna.

Med det är fel.

Ibland korrekturläser vi andra sorters böcker också.

Nu är det i alla fall helg.

Tänkte gå hem och hälla upp ett litet, litet glas bubbelvin.

Kanske äta några mandlar.

Lägga mig tidigt.

I morgon ska jag åka med syrran till Trollhättan.

Vi ska hälsa på vår kära mor.

That's about vad jag hinner den här helgen.

Städning och sånt lämnar jag med varm hand till min kille.

Män måste helt enkelt sättas i arbete.

En del tror att de är lediga bara för att det är helg.

Jag hörde häromdagen ett riktigt skräckexempel.

En kompis till mig hittade sin kille sittande framför teven.

Trots att det fanns en låda bordssilver på vinden som var oputsad.

Tur i oturen för honom så satt han ju redan i soffan.

Då behövde han inte gå så långt när han skulle sova.

Min att-göra-lista

Den långa marschen

Min kompis nya kille är en trevlig kille.

Lång.

Betydligt längre än 166 cm i alla fall.

Och trevlig.

Väldigt trevlig.

I jämförelse med honom ser min kille ut som Blofeldt.

(Hade inte min kille varit allergisk mot katter hade han klappat vita angoror hela dagarna).

Men.

Och nu menar jag MEN.

Min kompis nya kille är från Skåne.

Och röker.

Skåne, som ganska nyligen hörde till Danmark, ligger i det så kallade Nikotinbältet.

Där röker man från vaggan till graven.

Det blir femtiotvå år i sträck, om man ska tro Statistiska Centralbyrån.

Min kompis röker inte.

Hon motionerar regelbundet.

Har inte antydan till gäddor hängandes i armarna.

Vi kallar henne Sporty Spice.

I smyg.

Så när min kompis trevliga kille hälsade på i Stockholm tog min kompis honom på en liten promenad.

En liten test.

En sålla-agnarna-från-vetet-vandring.

Från Vasastans asfaltsdjungel till söders höjder.

Längst med Sankt Eriksgatan (Stockholms längsta gata).

Förbi hundra knutars backe.

Över Västerbron (som är så lång att vissa människor hellre hoppar från den än går över den).

Längst med hela Hornsgatan (Stockholms näst längsta gata).

Förbi Tre Tunnor. Zinken. Och Mariatorget.

Det är långt för vanliga människor.

Och rena dödsmarschen om man är lever på Zoega och cigg.

En nära-döden-upplevelse.

Om du frågar mig, gjorde hon helt rätt.

Alla kvinnor har rätt att utföra tester på sina män, i syfte att utröna om de är något att ha eller inte.

Så man slipper bli överraskad sedan, menar jag.

Eller som det så klokt stod i Cosmopolitan: Har man TBC blir det inget BVC.

Designer's dog

Den senaste trenden i USA (and boy am I bra på de senaste trenderna) är designer's dog.

Det vill säga, man tar fram speciella hundraser för speciella människor.

Hetast just nu är Puggle – hälften mops och hälften beagle.

James Gandolfini och Sylvester Stallone är kanske inga trendexperter, men det har blivit stolta ägare till pugglar.

Själv gillar jag ju mopsar som bekant.

Skulle aldrig byta bort en mops mot allt smör i Småland.

Tänkte jag, tills jag såg den här krabaten.

Amen titta! Han är ju ursöt.

Lilla gubben.

Sitta sådär själv istället för i mitt knä.

Jag smälter.

Mitt liv som barnboksförläggare

Vi har fått ett fint uppdrag till förlaget.

Vi ska ge ut en serie klassiska barnböcker åt skolorna.

Oj, vad jag är duktigt på barnböcker.

Har läst massor.

Och tittat på bilderna.

Mina favoriter:

Li och Lo

Bill och Bull

Bill och Ben

Ben och Jerry

Jag är värsta experten ju.

Något för mej?

Absolutely not.

Tänk att behöva fickparkera varje gång man ska ta av sig skorna.

Dessutom: Opel Agila?

Pllleeease.

Blått e flott

Glöm allt vad du hört om Chanels Blue Satin.

Ska du ha blått nagellack i vår (och det är klart du ska) så är det Dior som gäller.

Dior Poison Blue, närmare bestämt.

Färgen är så härligt giftblå.

Ungefär som naglarna blir om du trillar i Nybroviken efter en sen kväll på Riche och fiskas upp ett halvår senare.

Ett alternativ, väldigt vanligt hos damfrisörskor söder om söder, är helt enkelt att skita i nagellack och istället kedjeröka Blå Blend.

Nikotinet får nämligen blodkärlen att dra ihop sig, vilket inte bara ger kalla fingrar utan också blåa naglar.

Snacka om Poison Blue.

Top Notch Today

Inne:
1. Marc Jacobs
2. Juicy Couture
3. Michael Kors
4. Alice + Olivia
5. Christian Louboutin

Ute:
1. Prada
2. Gucci
3. Chloe
4. Burberry
5. Jill Sander

Galna Björk-sjukan

Björk (Petula Tungkur Knivur) har släppt en ny video.

Jag tänkte att eftersom alla hennes videos är galna så måste den här också vara det.

Men så fel jag hade.

Den nya Wanderlust är helt bäng.

Skogstokig.

Beyond Beckomberga.

Bland annat växter det ut ett fosterbarn ur häcken på henne.

Vilket iofs låter rimligt om man har levt på bitsocker i flera år.

Tänkte att jag skulle länka upp videon till min hemsida så du kunde titta.

Men så tänkte jag (oj vad jag tänker) att den kan du ju googla fram själv.

Det här är nämligen en blogg och ingen jävla serviceinrättning.

Lång dags färd mot natt

Fick mitt nya pass häromdagen.

Det var en UPPlevelse.

En riktig HÖJDare.

En känsla utÖVER det vanliga.

När jag skulle mäta mig visade det sig nämligen att jag hade växt.

Förr i min ungdom (när röven satt lika högt upp på kvällen som på morgonen) var jag en och sextiofem.

165 cm över havet.

Men nu hade jag alltså vuxit en och en halv centimeter sedan förra passet.

166 cm. Och en halv.

Pretty Amazing!

Lördagen efter var det fest hos min kompis Annika.

Eller fest förresten, egentligen var det invigning för hennes nya boutique på Bondegatan.

En massa kompisar skulle dit så självklart stövlade jag över (stövlade med klack dessutom).

Johanna var där. Johanna som brukar kalla mej för lilltjejen för att hon är en centimeter längre.

Vi stod och pratade om ditt och datt med varsitt glas skumpa i handen när jag frågade henne, lite sådär casual, hur lång hon var.

Hon log genast sitt allra bredaste vasastansleende och svarade en och sextiosex (väl medveten om att det brukar räcka för att slå mig).

Så lustigt, svarade jag. Häromdagen när jag mätte mig hos passpolisen var jag en och sextiosex.

Jag tittade noga på Johanna. Hon log fortfarande med det drog liksom en mörk skugga över hennes ögon.

Så trevligt, svarade hon ansträngt.

Och en halv, sa jag.

Vadå?

En och sextiosex. Och en halv. Så lång är jag nu.

Det tror jag inte på, sa Johanna häftigt. Vi mäter!

Hon slet av sig sina klackskor och jag var inte sämre jag och kastade stövlarna åt sidan.

Maria, ropade Johanna. Kom och kolla vem som är längst.

Maria (som varit tysk skolfröken i ett tidigare liv) lade vänligt sina händer på våra huvuden för att se, eller kanske känna, vem som var längst.

Maria, 178 cm, tog arbetet med stort allvar och både tryckte och klämde.

Johanna var envis och jag liksom kände hur hon försökte klättra på mig med sina skinkor.

De andra på festen började titta på oss.

Några pekade till och med.

Det kändes plötsligt fånigt.

Jag insåg att alla i rummet var jättelånga jämfört med mig och Johanna.

Vad gör ni, undrade Stina 173 cm.

Och det hade hon ju förstås alldeles rätt i.