Den långa marschen

Min kompis nya kille är en trevlig kille.

Lång.

Betydligt längre än 166 cm i alla fall.

Och trevlig.

Väldigt trevlig.

I jämförelse med honom ser min kille ut som Blofeldt.

(Hade inte min kille varit allergisk mot katter hade han klappat vita angoror hela dagarna).

Men.

Och nu menar jag MEN.

Min kompis nya kille är från Skåne.

Och röker.

Skåne, som ganska nyligen hörde till Danmark, ligger i det så kallade Nikotinbältet.

Där röker man från vaggan till graven.

Det blir femtiotvå år i sträck, om man ska tro Statistiska Centralbyrån.

Min kompis röker inte.

Hon motionerar regelbundet.

Har inte antydan till gäddor hängandes i armarna.

Vi kallar henne Sporty Spice.

I smyg.

Så när min kompis trevliga kille hälsade på i Stockholm tog min kompis honom på en liten promenad.

En liten test.

En sålla-agnarna-från-vetet-vandring.

Från Vasastans asfaltsdjungel till söders höjder.

Längst med Sankt Eriksgatan (Stockholms längsta gata).

Förbi hundra knutars backe.

Över Västerbron (som är så lång att vissa människor hellre hoppar från den än går över den).

Längst med hela Hornsgatan (Stockholms näst längsta gata).

Förbi Tre Tunnor. Zinken. Och Mariatorget.

Det är långt för vanliga människor.

Och rena dödsmarschen om man är lever på Zoega och cigg.

En nära-döden-upplevelse.

Om du frågar mig, gjorde hon helt rätt.

Alla kvinnor har rätt att utföra tester på sina män, i syfte att utröna om de är något att ha eller inte.

Så man slipper bli överraskad sedan, menar jag.

Eller som det så klokt stod i Cosmopolitan: Har man TBC blir det inget BVC.