Är det bara måndag?

Jag är redan trött.

Jag har aldrig fattat det här med att ta helg.

Vadå ta helg?

Det är ju helgen som tar mig.

Visserligen, klev jag upp typ i gryningen och tränade.

Sån där framför teven-träning med dvd.

Och gick till jobbet.

Nej förresten. Jag marscherade.

Fort, fort som om det brann i baken.

Att gå långsamt är helt meningslöst ju.

Några cyklister tyckte att jag skulle hållit mig på trottoaren.

Istället för att tränga mig förbi dem.

Men trottoaren är ju full av folk som går jättesakta.

Flanerar. Spatserar. Vankar.

Släpar fötterna efter sig som vore de hemma i Trollhättan.

Min kille gav upp långt före mig.

Gå själv rosslade han, halvvägs till jobbet.

Han har klena lungor nämligen.

Tänk Sven Stolpe. På sanatorium. Med en plastpåse över huvudet.

Det är å andra sidan inte mitt problem.

Jag lämnade honom till gamarna (eller om det möjligen var fiskmåsar).

Har faktiskt funderat på att ha en tuta i fickan.

Varje gång jag kommer ikapp ett pulver (it happens all the time) kan jag tuta på dem jättehögt.

Fort, fort går det när jag går till jobbet.

Allt vore frid och fröjd.

Om jag bara kunde komma på varför jag är så trött på kvällarna?